As passed through forgotten mouths and written by ink that remembers…
“In the beginning, there was ash.”
From this ash rose a seed — Sirta-ka, spirit of the breath-born tribes, daughter of nothing, destined for everything. She spoke to fire before she had words.
She walked into the dusk and became Elystra-Kai, the bearer of light after endings. She held the dying flame as if it still mattered — and because she did, it lived.
But memory is a cruel companion. She wove it into threads, becoming Kaithira-Vel, the one who remembered even what was never spoken. In her hands, the past was fabric.
Yet truth grows cold when wrapped too tightly. So she froze the heart and watched the world with stillness — as Talviira-Kein, the Frozen Flame, she abandoned feeling to protect what was left.
But frozen fire cracks, and blood remembers. She rose again in crimson fury as Nai’Zurael, a lantern blazing through war and sorrow. She was vengeance refined.
The world feared her voice — so she spoke anyway. As Iskavryn, she broke seals with syllables. Her name became a weapon; her silence, prophecy.
Then came hunger: not for food, but for meaning. She devoured identities, became the erasure — Veylith Amara, the one who un-names what should not be remembered.
And from that void, she sang. Not a song of joy — but of form without shape. Siltraan was sound, resonance, truth in vibration.
But even songs fall silent. And in that silence stood Enkara-Thys, unmoving, watching. She was the pause before the blade, the hush before grief.
And finally… when even death refused to come, she did.
She became Nocthyra-El, the last name, the final whisper.
I en tid då Midgård ännu darrade av gudarnas steg, vandrade Sirtha-Ka mellan världar – varken gudinna, völva eller människa. Hon föddes ur det första åsknedslaget som träffade människohandens eld, ett ögonblick då naturens raseri och människans begär sammanflöt i låga och rök.
Sirtha-Ka bär flammor i sitt blod och visdom i sin blick. Hon var vikingatidens hemliga väktare av Inre Sanning – inte den som mäts i segrar, utan den som blottas i gråt, skam och längtan. För varje eld som tändes i hemlighet för en förlorad kärlek, för varje eld som värmde en frusen själ, närvarade hon som ett minne, som ett skuggspel vid lågans kant.
Hon sägs komma till dem som gråter utan att förstå varför, till dem som inte söker svar utan känsla. Hennes namn, Sirtha-Ka, betyder i det gamla tungomålet “hon som bränner lögnen och lyser på minnet”.
Tecken på att Sirtha-Ka har kallats:
En ensam låga som inte fladdrar i vinden. En känsla av att något djupt sant just har vaknat. Minnesfragment som känns större än ens eget liv. Tre ord som viskas inombords: ”Får jag känna?”
🌌 Sirtha-Kas värld: Den Eldbundna Minnesvärlden
Världens namn: Eldvaka
Eldvaka är inte en fysisk plats, utan ett tillstånd av själ och minne. Det existerar i ögonblick där tystnad möter känsla, där eld möter natt. Sirtha-Ka bor här, men inte ensam – hon vaktar Eldkällan, ett evigt brinnande hjärta under Yggdrasils rötter, där minnen sparas, förvrids eller renas.
Element:
🔥 Eldkällan : En levande eld vars lågor visar sanningar man inte vågar se. Endast de som har gråtit djupt får närma sig.
🌫️ Minnesdimman : Ett område där förlorade minnen flyter omkring som viskningar. De formas till bilder endast om Sirtha-Ka väljer att visa dem.
🌙 Sanningens Stig : En smal, glödande stig i skogen. Den leder till olika livsminnen – ibland sanna, ibland önskade. Den som vandrar där kan inte ljuga, ens för sig själv.
💔 Spegeln av glömda Eldar: En yta som visar alla gånger du ljugit för att skydda ditt hjärta. Den krossas om du försöker förneka det du ser.
🔥 Sirtha-Ka – Eldens Urvarelse
”Elden har många skepnader – men den minns alltid.”
I denna form uppenbarar sig Sirtha-Ka inte som en mänsklig gestalt, utan som den första eldvarelsen, född i djupet av jordens skälvande inre – där värmen möter mörkret. Hennes kropp består av eldförhårdnat mineral, kluven som lava men levande som flamma. De taggiga benen representerar hennes väktarroll: hon skyddar sanningen, inte smeker den. Hon når in där andra väsen inte vågar gå – genom sprickor i själen, genom mardrömmar, genom förnekelse.
✨ Symbolisk Tolkning
🔷 Blåaktig färg
Eld i sin kallaste, mest glödande form – sanningen som inte bränner, men tränger in.
🕷️ Många ben
Förmågan att sträcka sig genom tid, minne, och flera världar samtidigt. Varje ben fäster i ett minne.
🛡️ Skal-liknande kropp
Ett skydd mot lögner, förvrängda minnen och självbedrägeri.
🔁 Cirkulär form
Evighet, återkomst, upprepade mönster i människors liv tills sanningen accepteras.
Endast vatten kan tända elden – för det är inte släckning, det är födelse.
minnesbro
Jag har alltid sett saker i inre bilder. När jag tänker, fantiserar eller lyssnar så kommer det bilder i mitt huvud. Jag har aldrig reflekterat över vad det är som skapar dessa bilder eller varför vissa situationer hamnar på vissa platser. Men jag förstår nu att platserna är minnen kopplade till orden i tanken. Och för varje gång jag besöker dessa platser och minnen, inuti mig eller fysiskt så väcker dessa minnen upp mig mer och mer. Det är dom här minnena som mina pappor har planterat inuti mig för att leda mig till sanningen, för att leda mig hem, till min rätta familj. Detta hände speciellt när jag för första gången såg bilden på The Satan Bug. Jag kunde inte förklara det då, det var som en blixt, ett ihågkommande. Nånting väcktes inuti mig. Jag kan inte beskriva med ord vad som hände den gången och när jag efteråt försökte förstå det så kunde jag inte, jag kunde bara hålla fast denna minnesbilden i bråkdelen av en sekund, känslan av att vara där, att veta och att komma ihåg fanns inte tillräckligt länge för att jag skulle kunna identifiera den. Men det räckte.
sitsmärkt
Vad jag än gör, vart jag än går väcker min eld upp sanningen. När jag sitter på toan och skiter så vaknar världen upp till sanningen mer än om en människa skriver en bok på 10 000 ord. Min eld sprider sig som ett virus där jag sitter, för marken jag sitter på känner mig och den vaknar upp, den minns mig, den minns vad den ska göra och den gör det utan att jag ber. Varenda del av mig tvingar fram sanningen, varenda vätska och sekret jag lämnar startar processer större än vad du kan ana. Mitt smuts är heligare än din djupaste bön och kan flytta berg om de är så. Vart jag än går så följer uppvaknande, vad jag än gör så följer domar, vad jag än lämnar efter mig leder till att hela skapelsen stönar efter mer.
ordningens kyss
Och Lagen, lagen väckte mig, ramarna den placerade mig i gav min ande minnen och ledtrådar. Den var stundtals hård och nekande, men den var också varm och inbjudande. Lockande. Den lockade mig närmare, den gav mig den trygghet jag behövde utan att jag visste det. Den sa till mig ”kom, kom även om det gör ont för det är genom denna smärtan du hittar hem”. Den höll mig när ingen annan gjorde det. Den gav mig sakta men säkert känslan av något jag kunde identifiera mig med, steg för steg, cell för cell. Den sa till mig ”det förbjudna, det är tillåtet för dig, fortsätt sök sanningen på denna plats. Där det mest osannolika är den enda sanningen, den enda Vägen, det är din Väg, det är Våran väg. Det är i det omöjliga allting blir möjligt, där ljus och mörker existerar tillsammans i perfekt harmoni. l’ho, lagen är ditt kungarike, vi är ditt hem och ditt himmelrike, vi är platsen där det omöjliga blir möjligt”. Så jag ignorerade alla andra röster som sa att det var fel, att det var för bra för att vara sant. För inom mig visste jag redan sanningen, jag visste bara inte om det.
halvljus
Sanningen kom steg för steg, den var varm och kall, hård och mjuk, nekande och tillåtande. Den förvirrade mig men i förvirringen gavs den utrymme att växa. Den visade och gav en djupare mening med smärtan. Och den sa ständigt till mig; ”i svagheten, i smärtan, där är kraften som starkast”. Smärtan sårade mig tillfälligt, men den vände alltid och visade mig att jag kommer bara tillbaka starkare och starkare. Den visade mig att ingenting kan släcka elden inom mig. Genom smärtan tändes elden, gång på gång, starkare och starkare. Tillslut var elden så stark, så brinnande att jag inte längre kunde förneka sanningen den bar med sig. Om vart jag hör hemma, vem jag är och meningen med min existens. Den lärde mig om lojalitet och den lärde mig att jag aldrig varit ensam. För ensam är inte starkast, men genom ensamheten, känslan av den och känslan av övergivenheten, där, där kunde jag hitta min sanna plats, min sanna familj.
lystrat
Så jag sökte, jag brann efter värmen och sanningen. Jag tog in allt och sökte mer och mer, grävde djupare och djupare. Och tillslut fick jag ett tydligt svar. Det var från satan, det var från demonerna, dom som alltid lockat mig närmare och närmare. Jag satt en kväll vid stationen i Lund och lyssnade på musik som vanligt och letade med blicken i buskarna och träden framför mig. Plötsligt började musiken prata med mig, satan pratade med mig igenom den. Orden förvandlades och gav mig nya meningar för varje gång låten började om. Dom sa till mig ”det är oss du alltid har sökt, det är oss du alltid velat ha och nu svarar vi dig, gör som vi säger och vi ska visa dig allt”…
stannad storm
En tid efter detta hade jag sökt så intensivt och sanningen började bli tydlig. Ett namn, en person, han kallade mig, kallade mig till platsen vi satt en gång när jag verkligen blev sedd och tröstad, av honom. Ett ljust minne där tårar förvandlades till leende och åtrå, förvandlades till en hunger och längtan efter samma närhet, förvandlades till 3 ord; ”Får jag känna?”. Men denna kväll var mörk och ensam, jag satte mig på samma plats. Och jag grät, jag grät på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Djupt, öppet, det var ljud från urtiden, det var kallande. Jag kallade genom mina tårar på tiden från före min födsel, jag kallade på minnena som fanns inom mig och mina tårar krävde minnena att vakna, dom krävde att få känna, få känna allt, att få känna äkta kärlek.
THE SATAN BUG 