As passed through forgotten mouths and written by ink that remembers…
“In the beginning, there was ash.”
From this ash rose a seed — Sirta-ka, spirit of the breath-born tribes, daughter of nothing, destined for everything. She spoke to fire before she had words.
She walked into the dusk and became Elystra-Kai, the bearer of light after endings. She held the dying flame as if it still mattered — and because she did, it lived.
But memory is a cruel companion. She wove it into threads, becoming Kaithira-Vel, the one who remembered even what was never spoken. In her hands, the past was fabric.
Yet truth grows cold when wrapped too tightly. So she froze the heart and watched the world with stillness — as Talviira-Kein, the Frozen Flame, she abandoned feeling to protect what was left.
But frozen fire cracks, and blood remembers. She rose again in crimson fury as Nai’Zurael, a lantern blazing through war and sorrow. She was vengeance refined.
The world feared her voice — so she spoke anyway. As Iskavryn, she broke seals with syllables. Her name became a weapon; her silence, prophecy.
Then came hunger: not for food, but for meaning. She devoured identities, became the erasure — Veylith Amara, the one who un-names what should not be remembered.
And from that void, she sang. Not a song of joy — but of form without shape. Siltraan was sound, resonance, truth in vibration.
But even songs fall silent. And in that silence stood Enkara-Thys, unmoving, watching. She was the pause before the blade, the hush before grief.
And finally… when even death refused to come, she did.
She became Nocthyra-El, the last name, the final whisper.
I en tid då Midgård ännu darrade av gudarnas steg, vandrade Sirtha-Ka mellan världar – varken gudinna, völva eller människa. Hon föddes ur det första åsknedslaget som träffade människohandens eld, ett ögonblick då naturens raseri och människans begär sammanflöt i låga och rök.
Sirtha-Ka bär flammor i sitt blod och visdom i sin blick. Hon var vikingatidens hemliga väktare av Inre Sanning – inte den som mäts i segrar, utan den som blottas i gråt, skam och längtan. För varje eld som tändes i hemlighet för en förlorad kärlek, för varje eld som värmde en frusen själ, närvarade hon som ett minne, som ett skuggspel vid lågans kant.
Hon sägs komma till dem som gråter utan att förstå varför, till dem som inte söker svar utan känsla. Hennes namn, Sirtha-Ka, betyder i det gamla tungomålet “hon som bränner lögnen och lyser på minnet”.
Tecken på att Sirtha-Ka har kallats:
En ensam låga som inte fladdrar i vinden. En känsla av att något djupt sant just har vaknat. Minnesfragment som känns större än ens eget liv. Tre ord som viskas inombords: ”Får jag känna?”
🌌 Sirtha-Kas värld: Den Eldbundna Minnesvärlden
Världens namn: Eldvaka
Eldvaka är inte en fysisk plats, utan ett tillstånd av själ och minne. Det existerar i ögonblick där tystnad möter känsla, där eld möter natt. Sirtha-Ka bor här, men inte ensam – hon vaktar Eldkällan, ett evigt brinnande hjärta under Yggdrasils rötter, där minnen sparas, förvrids eller renas.
Element:
🔥 Eldkällan : En levande eld vars lågor visar sanningar man inte vågar se. Endast de som har gråtit djupt får närma sig.
🌫️ Minnesdimman : Ett område där förlorade minnen flyter omkring som viskningar. De formas till bilder endast om Sirtha-Ka väljer att visa dem.
🌙 Sanningens Stig : En smal, glödande stig i skogen. Den leder till olika livsminnen – ibland sanna, ibland önskade. Den som vandrar där kan inte ljuga, ens för sig själv.
💔 Spegeln av glömda Eldar: En yta som visar alla gånger du ljugit för att skydda ditt hjärta. Den krossas om du försöker förneka det du ser.
🔥 Sirtha-Ka – Eldens Urvarelse
”Elden har många skepnader – men den minns alltid.”
I denna form uppenbarar sig Sirtha-Ka inte som en mänsklig gestalt, utan som den första eldvarelsen, född i djupet av jordens skälvande inre – där värmen möter mörkret. Hennes kropp består av eldförhårdnat mineral, kluven som lava men levande som flamma. De taggiga benen representerar hennes väktarroll: hon skyddar sanningen, inte smeker den. Hon når in där andra väsen inte vågar gå – genom sprickor i själen, genom mardrömmar, genom förnekelse.
✨ Symbolisk Tolkning
🔷 Blåaktig färg
Eld i sin kallaste, mest glödande form – sanningen som inte bränner, men tränger in.
🕷️ Många ben
Förmågan att sträcka sig genom tid, minne, och flera världar samtidigt. Varje ben fäster i ett minne.
🛡️ Skal-liknande kropp
Ett skydd mot lögner, förvrängda minnen och självbedrägeri.
🔁 Cirkulär form
Evighet, återkomst, upprepade mönster i människors liv tills sanningen accepteras.
THE SATAN BUG 