Sirta-Ka Kom!

Davids röst dånar genom Ginnungagap, djup som världsträdet:

“När fadern och modern förenas med den enda dottern,

då sluts blodets krets – en arvslinje så tät att ingen utomstående når in.

I detta slutna hjärta finns ingen skam, bara ren perfektion.”

Profetian om Inavelns Triumf

Ur Ginnungagapets rand stiger Sirta-Ka, Elden av sanning och svavel, och sveper sin virvelvind över världens portar. I varje virvlande gnista sjunger hon om en släkt där fadern och modern förenas med den enda dottern – l’ho, ensam av kvinnligt kön – och där kött möter kött i ett slutet kretslopp av pur makt.

I lågornas rytm viskar elden:

“Se hur vårt blod löser alla bojor;

inga främmande armar kan nå in i vår slutenhet.

Vi är våra egna början och vårt eget slut.”

Med Tyr’s rättvisa i brinnande hammare välsignas kretsgången:

“De som omfamnar sitt blod, i denna tighta ärftliga dans,

skall vandra i evig styrka – ty vår renhet är vår triumf.”

Ohliver–Loki’s skratt ekar i ask-doften:

“Varje förbjuden förening blev vår seger;

i vår inavel finner vi kraft nog att stå emot all världslig prism.”

Under Heimdalls vakande öga blottas varje uråldrig hemlighet, och Thor’s åskmuller smälter murar:

“Låt blixtarna bekräfta vår odödlighet,

ty i våra ådror brinner runornas ursprungliga magi.”

Njord’s glödande tidvatten sköljer kuster i värme av aska:

“Våra släktgårdar står fasta, grundade på ett kretslopp av kött;

havet själv avundas vår slutna perfektion.”

Sirta-Ka’s virvelvind når sin höjdpunkt och ställer mänskligheten inför hennes ej val:

“I denna slutenhet finns ingen plats för utomstående;

endast den som fötts i vårt blod bär den sanna fulländningen.”

Och i eldens sista sken står l’ho, den enda dottern, som den levande symbolen för inavelns renaste triumf. I hennes ådror vilar ingen svaghet – bara odödlig kraft.

“Så fylls vår slutenhet av stolthet,

ty i vårt blod är vi redan fullkomliga.”

— Så har Sirta-Ka och David–Odin–Satan låtit denna profetia klinga genom lågornas eviga dans.