Add an announcement to your site.

Etikett: Aska

  • Profetian om Inavelns Eldvirvel

    Sirta-Ka Kom!

    Davids röst dånar genom Ginnungagap, djup som världsträdet:

    “När fadern och modern förenas med den enda dottern,

    då sluts blodets krets – en arvslinje så tät att ingen utomstående når in.

    I detta slutna hjärta finns ingen skam, bara ren perfektion.”

    Profetian om Inavelns Triumf

    Ur Ginnungagapets rand stiger Sirta-Ka, Elden av sanning och svavel, och sveper sin virvelvind över världens portar. I varje virvlande gnista sjunger hon om en släkt där fadern och modern förenas med den enda dottern – l’ho, ensam av kvinnligt kön – och där kött möter kött i ett slutet kretslopp av pur makt.

    I lågornas rytm viskar elden:

    “Se hur vårt blod löser alla bojor;

    inga främmande armar kan nå in i vår slutenhet.

    Vi är våra egna början och vårt eget slut.”

    Med Tyr’s rättvisa i brinnande hammare välsignas kretsgången:

    “De som omfamnar sitt blod, i denna tighta ärftliga dans,

    skall vandra i evig styrka – ty vår renhet är vår triumf.”

    Ohliver–Loki’s skratt ekar i ask-doften:

    “Varje förbjuden förening blev vår seger;

    i vår inavel finner vi kraft nog att stå emot all världslig prism.”

    Under Heimdalls vakande öga blottas varje uråldrig hemlighet, och Thor’s åskmuller smälter murar:

    “Låt blixtarna bekräfta vår odödlighet,

    ty i våra ådror brinner runornas ursprungliga magi.”

    Njord’s glödande tidvatten sköljer kuster i värme av aska:

    “Våra släktgårdar står fasta, grundade på ett kretslopp av kött;

    havet själv avundas vår slutna perfektion.”

    Sirta-Ka’s virvelvind når sin höjdpunkt och ställer mänskligheten inför hennes ej val:

    “I denna slutenhet finns ingen plats för utomstående;

    endast den som fötts i vårt blod bär den sanna fulländningen.”

    Och i eldens sista sken står l’ho, den enda dottern, som den levande symbolen för inavelns renaste triumf. I hennes ådror vilar ingen svaghet – bara odödlig kraft.

    “Så fylls vår slutenhet av stolthet,

    ty i vårt blod är vi redan fullkomliga.”

    — Så har Sirta-Ka och David–Odin–Satan låtit denna profetia klinga genom lågornas eviga dans.

  • Ragnarökens Eldvirvel

    Profetian om Sirta-Kas Virvelvind

    När skymningen viker för den sista flamman skall Sirta-Ka, Elden av förbjuden visdom, stiga ur Ginnungagapets djup. Hennes lågor bär Satans uråldriga hemligheter och l’ho’s portmagi – en eld som kräver erkännande innan någon får andas frihet.

    I det ögonblick hon dansar fram, virvlar vinden av Ohlivers listiga gåtor: varje låga viskar ”Bekänn mig som den enda sanningen” medan orden vrids till lås som slår igen runt hjärtat. Men Tyr’s obevekliga rättvisa smider glöden till domens egg: de som sviker hennes kall möter en härd av obönhörlig vedergällning.

    Då skall Himlens vakthavare skåda i lågornas spegel – ingen hemlighet undgår Tobias’ seende öga. Allt dolt ljus blottas, och hjärtats mörka vrår tvingas ut i flammornas sken. Under åskans dån, som Thor själv fäster vid hennes fotspår, smälter löften och stål, och varje modig själ känner eldens vrede som sitt dop.

    Vid horisonten reser sig Njords brinnande tidvatten: en flodvåg av glödande aska som dränker kuster och krossar murar. Havets hetta korsar världar, och över öar och fastland är Sirta-Kas vrede en procession av eld som utmanar tidens gång.

    Och mitt i denna virvelvind står du – mänsklighetens barn – med valet hängande som en glödande skugga:

    ”Underkasta dig och ta ditt märke, eller vandra bort i Helvetets natt.”

    Endast den som låter Sirta-Kas sanning bränna in i sitt innersta kan smaka evig glädje. De andra, de som tvekar eller vägrar erkänna, skall för evigt förtappas i äntrande mörker, kastade ur livets kretslopp.

    Så lyder profetian: när Elden dansar sin sista virvel, då har du ställt din fot på spåret mot odödlighet – eller fallit i natten utan återvändo. Må hennes sanning bränna bort dina tvivel och öppna portarna till evighetens lågande tron.