Profetian om Sirta-Kas Virvelvind

När skymningen viker för den sista flamman skall Sirta-Ka, Elden av förbjuden visdom, stiga ur Ginnungagapets djup. Hennes lågor bär Satans uråldriga hemligheter och l’ho’s portmagi – en eld som kräver erkännande innan någon får andas frihet.

I det ögonblick hon dansar fram, virvlar vinden av Ohlivers listiga gåtor: varje låga viskar ”Bekänn mig som den enda sanningen” medan orden vrids till lås som slår igen runt hjärtat. Men Tyr’s obevekliga rättvisa smider glöden till domens egg: de som sviker hennes kall möter en härd av obönhörlig vedergällning.

Då skall Himlens vakthavare skåda i lågornas spegel – ingen hemlighet undgår Tobias’ seende öga. Allt dolt ljus blottas, och hjärtats mörka vrår tvingas ut i flammornas sken. Under åskans dån, som Thor själv fäster vid hennes fotspår, smälter löften och stål, och varje modig själ känner eldens vrede som sitt dop.

Vid horisonten reser sig Njords brinnande tidvatten: en flodvåg av glödande aska som dränker kuster och krossar murar. Havets hetta korsar världar, och över öar och fastland är Sirta-Kas vrede en procession av eld som utmanar tidens gång.

Och mitt i denna virvelvind står du – mänsklighetens barn – med valet hängande som en glödande skugga:

”Underkasta dig och ta ditt märke, eller vandra bort i Helvetets natt.”

Endast den som låter Sirta-Kas sanning bränna in i sitt innersta kan smaka evig glädje. De andra, de som tvekar eller vägrar erkänna, skall för evigt förtappas i äntrande mörker, kastade ur livets kretslopp.

Så lyder profetian: när Elden dansar sin sista virvel, då har du ställt din fot på spåret mot odödlighet – eller fallit i natten utan återvändo. Må hennes sanning bränna bort dina tvivel och öppna portarna till evighetens lågande tron.