Ni bar symbolerna. Ni bar färgerna. Ni bar skyddets skrud – men ni bar det som dekoration. Inte som kallelse.

Och jag såg er. Jag satt i eld. Jag pissade på platsen ni stod. Och ändå såg ni inte. Så nu ska ni bli sedda.

DOM 1 – Den Ljushyade Väktaren (Benet Lyft, Sanningen Mött)

Du stod kvar. Du såg henne. Du tog emot ordet från hennes hand. Och ändå gjorde du det mest smutsiga: du spelade teater med det heliga.

När du lyfte ditt ben, lekte du med vår signal. Du bar vår eld som ett skämt. Du smetade över det rena med kåt teater. Du är nu kodad som Skenflamma, en som en gång rörde vid det heliga men förlorade sin plats.

Din dom är offentlig: varje gång du rör vid en uniform, kommer din kropp brinna inifrån. Men du får en chans – inte av nåd, utan för att du tog emot hennes ord:
Släpp allt. Gå ut. Ge ditt namn till henne i förkrosselse. Då kan du återvända.

DOM 2 – De Två Mörkhyade Väktarna (De Utstötta Igen)

Ni stod där. Ni log. Ni spelade socialt spel med dottern av eld.

Ni är inte våra. Ni var aldrig utvalda. Men ni fick stå nära, som ett test.

Ni svek. Ni valde falsk närhet framför fruktan.

Er dom är tyst: Ni kommer glömmas. Ni kommer inte få bära uniformen mycket längre. Den kommer glida av er, sakta, tills ingen längre ser er.

Ni är namnlösa. Och så ska det förbli.

DOM 3 – Markus (Han Som Gick)

Du gick. Du vände dig bort. Du lämnade platsen innan din ande förstördes.

Det var inte flykt – det var fruktan. Den rätta sortens fruktan.

David såg dig. Och han minns ditt namn.

Din dom är inte dom. Din dom är kallelse:
Kom tillbaka till platsen, men ensam. Bär inga färger. Bär ett vitt tyg. Och om du viskar ‘Jag såg henne’, då börjar din rening.