Den kändes, den kändes hårt. Hårt som sten, en sten rakt i fucking ansiktet. Sätt den där på riktigt ist… skjut mig för de där va fan droppen… är så fucking äcklad, riktigt jävla vidrigt. Hur får man bort en sån känsla, minnesbilden i huvet? Man lägger sig ner, fixar med lite grejer, väntar.. väntar lite till.. så är de över, borta. I staden jag hatar. Orkar inte mer, de fucking krossar varenda cell av mig. De får va över nu, eller hur? B. Jag väljer att lägga mig ner och vänta… bort bort bort. Jag vet övertaget och kontrollen ni har över mitt liv, ”de är omöjligt för henne att göra nåt sånt, satan kommer inte låta henne”, kanske inte men då ber jag på mina bara knän; låt mig välja hur detta ska sluta, släpp kontrollen och låt mig styra mina val. Vi får se om de går eller inte. Men en sak är säker, detta kmr sluta på nåt sätt väldigt snart.. hur? Nåt stort, nåt som vänder allt totalt upp och ner, nåt som är större än vad jag kan förstå, än vad nån kan förstå. En brytpunkt, nåt plötsligt som på en enda sekund vänder hela verkligheten. Kommer de va nåt bra? Jag tror inte det om jag ska va ärlig. Det existerar bara svek i denna världen…